Vad är ett mänskligt liv värt? Det är en fråga jag
ställt mig ofta den sista tiden. Enligt a-kassan 0 kronor! Enligt
Försäkringskassan är 1 930 kronor för mycket! Enligt arbetsmarknadsminister Sven
Otto Littorin 40 procent (eller vilken siffra han nämnde på tv om de sänkta
a-kasseutbetalningarna).
Jag anser att jag, och alla andra långtidssjukskrivna,
lågavlönade och alla som valt att arbeta deltid till förmån för familj och
barnen, är betydligt mer värda än det, om inte annat så åtminstone att bli
bemötta med värde.
Som lågavlönad barnskötare blev det naturligt att det var jag som gick ner
på deltid när barnen kom, det straffar sig i dag med den nya regeringens
politik. Jag hade även oturen att bli drabbad av en hjärntumör, vilket inte
direkt höjde mitt värde enligt den nya regeringen.
Att jag dessutom är en fysiskt stark, hälso- och träningsmedveten person, en
person som vägrade låta strål- och cellgiftsbehandling knäcka mig, var
definitivt till min nackdel enligt den nya regeringens politik. Att jag är en
person som ser glaset som halvfullt, där det finns en vilja, finns en väg, en
person som aldrig ger upp utan att kämpa till sista blodsdroppen, detta straffar
mig nu med den politik som dagens regering för. De ser mig som frisk och
fullständigt arbetsför, en man i sina bästa år.
1,5 år av strål- och cellgiftsbehandling är ingenting jämfört med vad
Försäkringskassan gör med mig. 1,5 år av strål- och cellgiftsbehandling är
ingenting jämfört vad a-kassan utsätter mig för.
Att hålla humöret uppe, tänka positivt och framför allt ha framtidstro
är inte lätt när man har en hjärntumör stor som ett ägg i sitt huvud. Är inte du
färdigbehandlad? Är det inte dags att arbeta mer säger Försäkringskassan. Visst
är jag färdigbehandlad, men kommer jag någonsin igen att vara 100 procent frisk?
Kanske skulle de kunna påstå detta på Försäkringskassan om jag fått min
hjärntumör bortopererad, men den är kvar, och kommer att vara kvar i resten av
mitt liv. Visst är det en härlig krydda i livet med en tidsbomb tickande i
skallen, det ger liksom mening att stiga upp och hälsa varje ny dag
välkommen. Visst, fysiskt ser jag frisk ut, och jag njuter av varje dag, men vad
händer i min själ, i mitt inre?
Visst ja, den nya regeringens politik anser inte att stress, burnout och
psykiska symptom räknas som sjukförsäkringsberättigade åkommor och är något de
redan visat tecken på att de vill ta bort. ”Är du fysiskt kapabel att arbeta så
ska du arbeta” verkar vara den policy som de vill föra fram. Att själen, mitt
inre, det fysiska de ser, just nu enbart har 50 procent kraft att överleva och
bidra till samhället i form av att arbeta är inget de vill lyssna på, inget som
räknas.
Jag kanske är en droppe i havet. Ska jag tro på Försäkringskassan och
a-kassan så är inte vad jag tycker, känner och tänker så viktigt. För mig börjar
trots allt en tusenmilavandring med ett steg. Jag anser att jag är viktig, jag
vet att det finns fler som tycker och känner som jag, drabbas av myndigheter på
samma sätt som jag. Jag vet också att något måste göras åt allt bidragsfusk,
ovilja att arbeta, leva på bidrag som kanske blev för lätt i vårt samhälle.
Det fanns en tid då man från politikernas sida kanske trodde att ingen fuskar
med bidrag, nu verkar det som de tror att alla fuskar, att ingen vill arbeta,
att man vill vara sjukskriven.
Jag är bara en röst, men jag hoppas att den pratar för fler, för de som inte
orkar kämpa för sitt värde, eller valt att kämpa i tystnad. Jag är bara en röst,
en droppe i havet, men jag har kommit många steg på min vandring och jag tänker
inte låta myndigheterna dra mig bakåt.
Om jag överlevde min hjärntumör ska jag överleva ett eller två politiska
beslut. Jag valde trots allt inte att få denna hjärntumör, och jag valde
definitivt inte denna regering.
Jag säger som Forrest Gump, ”shit happens”, och gör vad jag alltid
gjort. Litar på mig själv, litar på min familj och mina vänner.
Jag kommer att överleva, om jag måste göra det utan stöd från myndigheterna
så gör jag det. Men inte utan att göra min röst hörd innan det. Frågorna som
ekar i mitt huvud kommer nog alltid att finnas kvar. Jag klarar mig, jag hoppas
att alla andra som satsar på sin familj före arbete klarar sig om de hamnar i
min situation. Men framför allt undrar jag om detta verkligen är år 2008, ett
välfärdssamhälle, med social trygghet, rättvisa och framtidstro.