DE HAR SJÄLVA DRABBATS Marcus Birros artikel om hur hårdhudat Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen far fram med människor som råkat illa ut har fått ett stort gensvar. Han och sambon Jonna Vanhatalo har själva erfarenhet av myndigheterna, när Jonna som varit sjukskriven efter att förlorat två små barn uppmanades söka jobb – som begravningsansvarig. :

Foto: EIVIND VOGEL-RÖDIN

Massor av läsare håller med.

”Det pågår ett krig mot landets egna medborgare”, skrev Marcus Birro i en debattartikel i måndags och gick till motattack mot Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens metoder.

Av det enorma gensvar vi fått på hans artikel verkar många, många läsare tycka att han har rätt. Här är ett axplock ur alla de engagerade inlägg vi fått.

"Full av cellgift kräks han
ikapp med patienterna
han är där för att vårda"

Fler reaktioner

Jag är förvånad över att de sjukskrivande läkarna inte skriker högt. De är så tysta i denna debatt. Hur kan Försäkringskassan arbeta fram ett regelverk som slår så hårt mot oss svaga utan att de sjukskrivande läkarna ryter ifrån? Vi sjuka behöver den hjälpen.

Annette

Det är ett fåtal sjukskrivna och förtidspensionärer som fuskar och det får vi andra lida för. Vi är många som hellre skulle jobba än gå hemma med ångest över icke-hälsan och dålig ekonomi.

Sjuklig sedan 1998

Sjukskriven sen fyra år (utbrändhet), i dag mår jag mycket bättre, vill jobba, men får ingen hjälp av Försäkringskassan att komma ut i arbetslivet. De går på hur jag mådde för tre år sedan. Jag har visat att jag klarar av att jobba, har papper på det men de har bestämt att jag inte kan arbeta. Lever nu på sjukersättning – 6 000 i månaden efter skatt.

Nike

Äntligen, äntligen någon som uttrycker sig precis som det känns för mig, och för många fler. Ett stort tack till Marcus Birro! Och snälla, fortsätt att debattera denna fråga... glöm inte bort oss, låt dem inte få göra så här mot oss, hjälp oss...

Carina Haage

Vi måste stoppa denna nedmontering av samhällets funktioner och medmänsklighet. Vi måste börja ställa politiker och beslutsfattare mot väggen. Låta dem ta ansvar för vad de beslutar.

Hoppas att många fler ställer sig upp och talar om hur fullständigt sinnessjukt myndigheternas beteende är.

Vill berörda tjänstemän/kvinnor behålla någon form av heder och ära så finns det bara en enda sak de kan göra, och det är att lämna sina tjänster omedelbart.

Per Bergström, Skene

Vi måste stoppa denna nedmontering av samhällets funktioner och medmänsklighet. Vi måste börja ställa politiker och beslutsfattare mot väggen. Låta dem ta ansvar för vad de beslutar.

Benke

Jag vet vad Marcus talar om, vad man utsätts, och ställs inför då man mist ett barn.

I dag, måndag 14 januari skulle vi firat vår dotters 6-årsdag ... Men livet valde en annan väg för oss då hon gick bort i cancer. En tung tid väntade, och med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan i hälarna blev det knappast lättare att härda ut.

Empati och förståelse är ord som inte ingår i deras vokabulär, och snart inte i samhällsmedborgarnas ordförråd heller.

Jag kan lämna exempel på nära vänner och ytliga bekanta som drabbats hårt av de nya reglerna.

Tvingas till jobbet

En vuxen man som bara en vecka efter avslutad stomi-operation tvingats tillbaka till jobbet. Med feber och kroppen full av Zofran och cellgifter kräks han ikapp med sina patienter som han egentligen är där för att vårda.

Jag kan berätta om föräldrar som trots att de vakar för sina cancersjuka barn, tvingas gå på möten och utvärderingar för att de inte orkar jobba. Vi är många som har tvingats pendla 50-60 mil för att jobba medan barnen ligger hemma och dör, allt för att inte ligga samhället till last. Jag vet, jag har varit där själv.

Jag efterlyser precis som Marcus, lite förståelse för att tragedier faktiskt händer.

Tack för ordet, men nu får ni ursäkta mig. Jag ska gå ner på gravbacken och tända sex ljus för dagens födelsedagsbarn.

Cancerpappa

Det kanske är bättre att gå till jobbet och träffa kamraterna

Kan det inte vara så att det finns andra och kanske bättre lösningar att hjälpa människor än att lyfta bort dem från ett socialt sammanhang (arbetet) för att i stället sitta mellan fyra väggar? Vissa kanske mår bättre av att träffa arbetskamrater och få skingra tankarna lite än att fastna i ensamhet.

Att vara hemma med ekonomisk ersättning är faktiskt inte en mänsklig rättighet. Ändå har vi globalt sett ett generöst system, kombinerat med en sjukvård som i alla fall brukar klassas som en av de bättre i världen.

En fråga som Birro helt ser förbi är det faktum att inget samhällssystem kan gå ihop om tre människor (eller fler) ska stå utanför arbetslivet för varje människa som arbetar. Den ekvationen går inte ihop i det lilla sammanhanget, och inte heller i det stora. Det finns ingen gudomlig kassakista som aldrig sinar.

Det som hade tillfört debatten något hade varit nya idéer om hur vi kan få människor att må bättre, både medicinskt och på andra plan.

Det är en alldeles för viktig fråga för att hamna bland effektsökande utrop som ”skottpengar” och ”kriget är för blodigt”. Låt oss istället arbeta för allas välmående så kommer det också att finnas utrymme för en god välfärd.

En jobbande mamma som också förlorat barn

De utsatta tappar sin sista livsgnista

Mitt kära Sverige har förvandlats till en högerdiktatur, där en vanlig människas liv inte är värt ett ruttet lingon. Sjuka, arbetslösa, handikappade och andra onödiga djävlar kunde lika gärna ha skickats till gaskammaren.

Men vem har gjort störst nytta i livet? En fet direktör med miljonbonusar eller en som renar vårt avloppsvatten? En ynka börsklippare eller en lokalvårdare?

Alla har sin funktion, till och med de sjuka som håller i gång en miljardindustri.

I alliansens Sverige tappar de utsatta sin sista lilla livsgnista och snart har vi hela landet fullt med hemlösa, ökad kriminalitet, missbruk osv.

Det är så att man får lust att göra revolution. Svenska folket: Ta strid, vägra, ifrågasätt, protestera, skrik, gå till pressen eller vad som helst.

Vi måste stoppa denna galenskap.

Heléne Gustavsson

Jag har fått men för livet

Jakten på de sjuka har drabbat mig – dock redan innan regeringsskiftet, så trenden har funnits tidigare.

Jag nekades sjukpenning och blev sjukare och fick till sist söka akutvård. Konstiga beslut inom vården ovanpå detta gjorde att jag nu har skador och men för livet. Domen jag fått är att jag troligen aldrig mer kommer att kunna jobba heltid.

Allt detta har påverkat hela mitt liv och min framtid och även min framtida pension, så här sitter jag med det kortaste strået. Det hade varit mycket billigare för samhället att låta mig vara halvtidssjukskriven några månader och det hade troligen även inneburit att jag kunnat leva ett fullvärdigt liv idag och jobba heltid.

Förloraren