Vi följer bara lagen

Jag har full förståelse för att Marcus Birro kan vara besviken på Försäkringskassan utifrån egen eller närståendes erfarenhet. Jag är rädd för att vad jag än svarar så kommer jag inte att kunna ändra på den uppfattningen.

Sjukförsäkringssystemet är till för att ge ersättning till dem som på grund av sjukdom förlorar arbetsförmåga och därmed inkomst. Den bedömning som görs av Försäkringskassan handlar alltså om arbetsförmågan. Var och en kan förstå att det inte är någon helt enkel uppgift. Det viktigaste underlaget är det läkarutlåtande som finns. (Till stöd för detta kommer nu Socialstyrelsens beslutsstöd för läkare.) På grundval av utlåtandet och annan information som finns ska Försäkringskassan fatta sitt beslut.

Jag känner inte till det ”enskilda fall” Marcus Birro har i tankarna när han säger att Försäkringskassan aldrig kommenterar enskilda ärenden. Det är riktigt att vi försöker undvika att kommentera enskilda ärenden i medierna. Men för den enskilde kan vi motivera ett avslag och det är också möjligt att överklaga våra beslut ända upp i Regeringsrätten.

Nu förstår jag att det inte är någon tröst. Den som är känner sig sjuk och svag vill bli trodd och i den situationen orkar man inte driva sin sak i domstol. Det kan till och med vara så att varje ifrågasättande för vissa känns förnedrande och som en hetsjakt. Det är självklart inte vår mening. Det skulle jag inte ens behöva påpeka. Men det är omöjligt för oss att inte fatta de beslut som lagen kräver av oss. Här finns ett stort dilemma för Försäkringskassan och för alla oss medarbetare. Den enskildes känsla och systemets krav på mer objektiva grunder för att fatta beslut kommer helt enkelt i konflikt.

Samtidigt är det lätt att överdriva. Det pågår ingen hetsjakt, det är inget krig. Vårt sjukförsäkringssystem ersätter varje år ett mycket stort antal personer. Ett fåtal av dessa, mellan 1 och 2 procent får ett negativt beslut, det vill säga Försäkringskassan finner inte att det är styrkt att arbetsförmågan är nedsatt.

Konflikten mellan systemets krav och den enskildes känsla och upplevelse är i dessa fall reell och kan antagligen inte lösas på annat sätt än att Försäkringskassan alltid säger ja. Jag vet inte hur Marcus Birro ser på den saken. Nu väljer han att kalla Försäkringskassan medarbetare, när de utför den uppgift som regeringen och riksdag har ålagt dem, för fjärde rikets frontsoldater.

Marcus Birro, med sin känslighet, dömer på detta sätt också ut vårt demokratiska system och skuldbelägger Försäkringskassans medarbetare.

Som chef för Försäkringskassan kan jag inte acceptera ett sådant synsätt även om jag samtidigt kan ha all förståelse för Marcus Birros egen situation. Men jag ser ingen annan utväg än att vi som arbetar i Försäkringskassan försöker göra vårt jobb med all den respekt och känslighet för den enskilde som vi kan samtidigt som vi uppfyller det lagen kräver av oss.