Vi är HELA människor!

Det leder bara till att alla som råkar ut för kränkande behandling känner sig ännu mer kränkta. Erich Fromm menade att ”byråkraterna grundar sina beslut på fasta regler som är resultatet av statistiska fakta, i stället för att reagera på de levande varelserna som står framför dem”.

Byråkratin gör människor till nummer och avhumaniserar både medborgare och tjänstemän. Reglerna gör tjänstemän rädda för att ta eget ansvar och effektuerar reglerna utan medkänsla. De beklagar att det blev som det blev eller skyller på andra utan att ta ansvar för att göra systemet mer humant.

Jag har under många år haft kontakt med människor i den svåra situation som Marcus Birro med flera ger uttryck för, både som anställd och ideellt arbetande. Att som Malmborg bortse från ett betydande samhällsproblem med argumentet att bara en till två procent får negativt beslut är att förringa problemet. I ett demokratiskt system värt namnet hamnar ingen människa mellan stolarna eller tvingas till saker de egentligen inte borde behöva göra.

Vi har ett samhälle som använder sig av arbetslinjen på ett inhumant sätt. På grund av skriande efterfrågan på lönearbete från folket har regeringar på senare år kunnat inskränka både ekonomiska och mänskliga rättigheter genom att utlova fler jobb.

Man försvarar systemet när man borde fundera över hur vi skapar ett system där människor inte hamnar mellan stolar eller kränks.

Ett förslag som förmodligen förkastas för att det inte kommer från dem själva är att integrera alla myndigheter som betalar ut ersättningar – försäkringskassa, arbetsförmedling, socialförvaltning, CSN med mera. Med ett enda regelverk slipper myndigheten göra olika bedömningar av folks arbetsförmåga, sjuktillstånd och sociala problem. Tjänstemän slipper agera ”gatekeepers” och kan fokusera på att använda resurserna för att stödja den enskilde.

Byråkrater utgår ofta från ett strukturellt perspektiv när de organiserar. Utvecklingsarbete handlar då om mer regler som läggs till de gamla. Tänk bort det strukturella för ett ögonblick och använd den empatiska förmåga som finns, men inte används på grund av rädslan för strukturen.

Bygg ett system som utgår från att varje människa är en hel levande varelse och inte enbart arbetslös, försäkrad, kund, sjuk eller frisk. Varje människa lever i ett sammanhang. Att splittra upp sammanhanget på olika myndigheter gör att människans sammanhang inte respekteras och gör att personer känner sig kränkta och orättvist behandlade.

Resultatet skulle bli tidigare stöd för alla behövande. Arbetslösa och sjuka, barn/unga, föräldrar med flera kan få adekvat stöd för att deras sammanhang, som rasat ihop, ska kunna bli bättre. Innan till exempel droger, våld och annat kommer in i bilden. Samhället skulle spara miljarder som nu används till byråkratiska åtgärder för att putsa bort ojämnheterna på ytan genom repressiva åtgärder och vård när det har gått för långt.