Svaret: ”Vi utför bara vårt uppdrag”, som
försäkringskassans chef Curt Malmborg ger på Marcus Birros liknelse om kassan
som ”det fjärde riket” klingar skrattretande likt just det som Birro avsåg.
Likheten till den fras som användes av tredje rikets hantlangare för att
urskulda sig under Nürnberg-processen, ”vi lydde bara order”, är tydlig och
skjuter över allt personligt ansvar till en diffus överhet.
De grundläggande frågorna här är: för vem skapades systemet med
sjukförsäkring och varför? Och i vad består själva kärnan i att vara försäkrad?
Jo, den berör vår trygghet och själva vårt välbefinnande.
Kollektiva bestraffningar är förbjudna enligt både krigets och det civila
samhällets lagar. Det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Men trots det
ursäktar Malmborg kassans i vissa fall omänskliga bedömningar med att det ”bara
är två procent som nekas ersättning”.
Där avslöjar han att han inte förstår vad en sjukförsäkring skapar för värde
för medborgarna, förutom det omedelbara, som ekonomisk ersättning vid oförmåga
att arbeta.
Man kan göra en liknelse med rysk roulett. De två procenten som nekas
ersättning på godtyckliga grunder (två patroner i ett magasin som tar hundra),
sätter skräck i majoriteten av försäkringstagarna. Det föreligger, trots allt,
en viss risk att man får en kula i loppet. Detta skapar stor oro och en enorm
osäkerhet om vilka rättigheter man har när man blir sjuk.
I försäkringskassans metodik ingår även att misstänkliggöra oss med omvänd
bevisbörda: alla är skyldiga tills motsatsen är bevisad. Det illustreras inte
minst av att kassan polisanmäler alla som angivit fel datum på ett
försäkringsanspråk. Oavsett felets omfång och om det kan antas vara oförstånd
eller slarvfel.
Under november 2007 genomgick jag själv
avancerad hjärnkirurgi för en tumör på hypofysen (ofarlig, tack och lov). Ett
oerhört stort ingrepp med en veckas intensiv postoperativ sjukhusvistelse samt
tre veckors konvalescens.
Efteråt var jag osäker på om kassan skulle godkänna min sjukersättning. Hur
många andra, som har mindre åkommor än en tumör i huvudet, känner sig oroliga
för om de ska få någon ersättning och kunna betala hyran och det nödvändigaste?
Och hur mycket kostar den ökade psykosociala ohälsan på grund av denna oro
och den belastning som det för med sig för sjukvården?
Vid en tidigare sjukskrivning 2005 hamnade jag i en diskussion med Jonas
Krantz, avdelningschef vid Försäkringskassan på Södermalm i Stockholm. Jag
påtalade den orimligt långa tiden fram till kassans beslut om sjukersättning (i
mitt fall sex månader). Jag berättade även att jag arbetade politiskt och att
jag ville agera för en ändring av reglerna.
När jag sedan begärde ut min journal från kassan stod följande
journalanteckning, utförd av just denne Krantz, att läsa: ”Trolin uppträdde
aggressivt och säger att han är politiker. Han hotar med att agera politiskt”.
Här kommer ett par frågor till Curt Malmborg:
Känner sig försäkringskassans chefer hotade av medborgare eller
förtroendevalda som vill arbeta politiskt för förändrade försäkringsvillkor?
Har kassan i själva verket bildat en stat i staten med det egna målet att få
ner sjuktalet som allt övergripande, med egna spelregler som står över de
demokratiska?
Om detta är fallet är Marcus Birros liknelse relevant, tyvärr.
Att jag hotat en chefstjänsteman, som det står i min journal på
försäkringskassan, gör mig väl till en säkerhetsrisk och olämplig som politiker,
eller?
När revolutionären Jesus från Nasaret blev anklagad av en farise, för att han
lät sina hungriga lärjungar plocka säd på sabbaten, lär han ha svarat att
”religionen skapades för människan, inte tvärt om”.
Detsamma borde väl sägas om försäkringskassan.
