Chockterapi för sjukskrivna

Företrädare för försäkringskassan och politiker från höger till vänster beskyllde svenska folket för att fuska med sjukpenningförsäkringen för att skaffa sig extra lediga dagar från jobbet.

2004 publicerades en studie från Statistiska centralbyrån (SCB) som visade att det var en myt (omskrivning för lögn) att de ökade kostnaderna för sjukpenningutbetalningarna berodde på att fler sjukskrev sig. Det var i stället försäkringskassans rehabiliteringsverksamhet som havererat. Följden blev att många långtidssjukskrivna, i stället för att återgå i arbete, fortsatte att vara sjukskrivna år efter år.

2005 verifierade Arbetslivsinstitutet slutsatserna i SCB-studien och menade att den galopperande sjukfrånvaron inte främst orsakades av fusk och sjukskrivning på lösa grunder utan på att längden på sjukskrivningsperioderna ökat.

Försäkringskassan valde emellertid att vilseleda allmänheten genom att skylla ökningen av sjukpenningkostnaderna på svenska folkets dåliga sjukskrivningsmoral.

Därefter trappade försäkringskassan upp kampanjen mot de sjukskrivna bland annat genom ”dressyrkurser” för läkare som skulle motiveras att bli mer restriktiva med sjukskrivningarna.

2006 uppbar 673 583 personer sjukpenning. Av dessa polisanmälde försäkringskassan 247 personer för att de ”lurat” till sig sjukpenning. Samma år fälldes 29 personer i domstol för detta. Siffran kan vara högre eftersom återrapporteringen från domstolarna till försäkringskassan inte alltid fungerar.

Antalet anmälningar om fusk och antalet fällande domar ger inte stöd för försäkringskassans uppfattning om svenska folkets dåliga moral när det gäller att utnyttja sjukpenningsförsäkringen.

Försäkringskassan började efterhand att övergå från ord till handling och i allt större utsträckning ifrågasätta sjukas rätt till sjukpenning. Rapporterna i medierna om sjuka som nekats sjukpenning är legio. Det är inte heller ovanligt med läkare som har sjukintygsångest, det vill säga de vågar bara sjukskriva om de besvär patienten uppger sig ha kan styrkas av så kallade objektiva fynd som röntgenutlåtande, blodprov etc.

Handläggningen inför försäkringskassans beslut om sjukpenning är ofta otroligt märklig. Den börjar kanske med specialistläkaren som utfärdar intyg om sjukskrivning för en patient som lider av en sjukdom som omfattas av denna läkares specialistkompetens.

När intyget kommer till försäkringskassan granskas det av kassans läkare som inte är specialist. Utan att ha träffat patienten och med läkarintyget som enda underlag rekommenderar försäkringsläkaren att sjukpenning ej ska beviljas.

Därefter går ärendet till en handläggare vid försäkringskassan. Handläggaren har vare sig medicinsk kompetens eller särskild kännedom om förhållandena inom arbetslivet. Med specialistläkarens intyg och försäkringsläkarens yttrande som underlag beslutar handläggaren att inte bevilja patienten sjukpenning.

Intyget om arbetsoförmåga vandrar alltså från läkaren med den högsta kompetens en till försäkringsläkaren med lägre kompetens till beslutsfattaren med ingen kompetens alls när det gäller sjukdomars inverkan på arbetsförmågan.

Många överklagar försäkringskassans beslut att inte bevilja sjukpenning. I den rättsliga prövningen i länsrätten får 20 procent av de klagande rätt. I vart femte beslut om avslag har alltså försäkringskassan gjort fel. Inom en myndighet som gör fel i vart femte beslut är det knappast lönt att ens prata om rättssäkerhet.

En politiskt oberoende utredning borde granska försäkringskassan och utreda om den politiska makten och försäkringskassan samverkar i en kampanj för att misskreditera sjukpenningförsäkringen och därmed bereda väg för att ersätta den allmänna sjukförsäkringen med ett annat system, kanske finansierat med bland annat egenavgifter.