Jag blir översköljd och delvis uppslukad av
avhandlingen Att leva som utbränd. Mia-Marie Hammarlin har gjort
en etnologisk undersökning byggd på djupintervjuer som öppnar nya vägar in i att
se på den undanglidande och svårdefinierbara sjukdomen utbrändhet.
Hammarlin söker sina informanter i media och upptäcker att där tar en mängd
vältaliga kvinnor plats, ”men de gör det i egenskap av offer, i en situation
där de är försvagade fysiskt och psykiskt”.
När kvinnorna själva
talar om sjukdomen använder de massor av ord: deprimerad, kollapsad,
utmattad, utsliten, stressad, sviken, passiv, väntande, håglös, ihålig, knäckt,
slut, överaktiv, tom, spänd, kasserad, trött, likgiltig, sömnlös, förvirrad,
glömsk, irriterad. Orden kastar mig ner i min egen första kaotiska tid av
utbrändhet, när alla motstridiga känslor i min kraschlandade kropp
mardrömsaktigt slogs med en önskan om att det som händer mig inte är sant.
Utbrändhet feminiseras med hjälp av media och ordet utbränd får ett tydligt
lågstatusansikte – den medelålders kvinnan inom offentlig sektor. Männen i
Hammarlins undersökning söker sig till ensamheten och tycks vara rädda att
förknippas med skam och en oklar kvinnosjukdom. ”Riktiga grabbar drabbas inte
av nervsvaghet.”
Under arbetets gång konfronteras Hammarlin med frågor som rör sjukdomen:
”Inbillar de sig bara? Känner de efter för mycket? Skulle de kunna ta sig i
kragen och gå till jobbet?” Det är här Att leva som utbränd drabbar mig som
allra starkast. Hammarlin möter sina informanter med stor respekt och lyhördhet
och tvivlar aldrig på diagnosen utbränd. Det går tvärtemot den erfarenhet jag
själv har av att vara inföst i en sjukskrivningstid där den egna erfarenheten
hela tiden ifrågasattes.
Hammarlin visar hur utbrända efter det
första akuta skedet söker sig egna vägar till tillfrisknande genom skapande: att
måla, att odla: ”det är så viktigt att använda händerna, att påta i
trädgården, baka och måla, det kreativa gör att man slipper tänka”, genom
naturen: ”jag letar efter vem jag är, jag hittade min själ här i skogen”,
genom skrivandet: ”jag får kontakt med det innersta i min personlighet”.
Det väller ut målade korgar, Waldorfdockor, hönsestrik, växtfärgade garner.
Skapandet är oftast ett ofarligt rum. Ett rum där kvinnor alltid vistats utan
att de blivit mer fria än att många fortfarande sitter fast i underbetalda
arbeten och obegripliga ekonomiska sparbeting. Samtidigt som kulturellt skapande
bevisligen representerar en väg till läkning för Hammarlins informanter.
Många kvinnor organiserar sig i sin utbrändhet genom att själva ordna
mötesplatser, nätverk etc. Där talar de om jämställdhet, politik och terapi i
rum präglade av stearinljus, kaffebryggare och hembakt. Kvinnliga självhjälpsrum
grundade på en kollektiv erfarenhet, men utan makt oavsett hur medvetna och
uttrycksfulla kvinnorna än är. ”Denna typ av kvinnligt präglade verksamheter
behandlas med påfallande ointresse av samhället”, som Hammarlin konstaterar.
Och ”det är inte tillåtet att göra vad som helst under sjukskrivningstiden
... det tycks också som om den sjuke instinktivt vet vad hon förväntas göra och
var hon ska ta vägen”. Om det inte vore så skulle ju en sorts kvinnorörelse
kunna ta avstamp i de kollektiva självinsiktsrum Hammarlin
beskriver.
Kvinnor är sedan länge inskolade i att vistas på
maktlösa platser. På 70-talet gick kvinnor som var övertränade i ett
traditionellt patriarkalt mönster rakt ut i den offentliga sektorn och låstes in
där. Hammarlin pekar i slutkapitlet Väntrummet på att ”utbrändhet är
djupt inbäddat i en köns- och klassproblematik”. Och ställer också frågan:
”Kan depression och diffusa krämpor vara uttryck för kvinnligt missnöje, kan
de betraktas som politiska handlingar, som en sorts demonstrationer?” Jag
vill bara skrika till svar: Självklart! Och hör en kör av kvinnlig vrede,
ursinnigt falla in i mitt skrik.
